Jag tror att någonting inuti mig har gått sönder, försvunnit. Jag undrar om jag någonsin mer vågar lita på en man, vågar ta steget att kunna och våga älska igen. Blev dumpad igen för ett par månader sedan. Han var nyskild med ett barn, och tyckte att jag skulle acceptera och inte ha några synpunkter på att han umgicks med sin exfru, hade fester tillsammans med henne och deras vänner utan att jag fick komma. Han skyllde det på att han ville visa för deras dotter att de fortfarande kunde vara vänner trots att de skilt sig. En god tanke i sig, men jag då? Ska jag bara sitta och vänta tills han är klar med sitt umgänge med ex frun och att han sen kommer till mig??? Min ex sambo bedrog mig i vad jag tror ett halvår. Men när han kastade ut mig så hade han nog hellre bitit av sig armen än erkänt att han träffat någon annan, och nu ska han sälja huset och flytta ihop med henne.  Hade kunnat ta att han lämnat mig för någon annan men det är lögnen som gör så förbannat ont. Vad är det som e så djävla svårt med att vara ärlig? ”Såra mig hellre med en sanning än förgör mig med en lögn” det är ett citat jag gillar, för hur ont sanningen än gör, gör lögnen ondare. Så hur ska jag våga öppna mitt hjärta för någon igen? Jag orkar inte med att bli bedragen, ljugen för och ratad en gång till. Det är en himla tur att jag har ett jobb där jag stormtrivs, och har underbara kollegor. Har ju mina underbara barn med, oc familj. Men det fattas nåt…..

Annonser